ElsaWintercamp.blogg.se

Hej alla! 

Här kommer andra delen av min starstable fanficion. Men jag vill bara säga:

Att följande berättelse är baserad på mina egna fantasier och mina egna rollspel som jag spelat tillsammans med nämnda vänner i spelet. Vissa karaktärer är tagna från spelet Starstable online. Det är Absolut förbjudet att kopiera eller stjäla följande inlägg! Visa respekt för mina historier och läs med ett öppet sinne. Om du inte gillar fanfiction eller liknande historier, läs inte. För det kommer inte bli kul för varken dig eller för mig att läsa hatkomentarer. Inget hat, okej? Tack, ha det bra!

   

Ember, han är min. Nästan. Än äger jag honom inte, men snart.

Så fort jag och mormor får ihop tillräckligt med pengar blir han min. Så har hon sagt, och jag kan inte vara lyckligare.
Tänk, det kunde blivit helt annorlunda. Det kunde lika gärna vara så att jag låg ner och saknade honom så otroligt mycket. Men nu är jag här och jag är lycklig.
Dancer stannar framför Lisa och slänger med huvudet. Lisa skrattar och griper tag i hennes långa man. Jag sitter tyst och stilla i gräset medan Lisa drar sig upp på Dancers rygg.
”Kom så rider vi!”
”Men, du har ju varken sadel eller träns.” mumlar jag.
”Äsh! Vad spelar det för roll? Jag har inte ramlat av från Dancer på typ ett halvår.”
”Vad får dig att tro att du inte kommer ramla av nu? Vi har inte änns hjälmar!” säger jag och reser mig upp. Jag är arg. Jag måste alltid vara den förståndiga. Den som bryr sig. Den som tar hand om det svåra. Lisa och jag är nästan lika gamla. Det skiljer bara ett par månader ifrån oss. Ändå känner jag mig så gammal så fort jag är med henne. Hon är så vild, så fri. Helt otroligt att hon fortfarande lever, så som hon flänger runt.
”Ju farligare, desto bättre!” Brukar hon säga. Jag är mer försiktig. Mer rädd. Lisa är bara vild. Helt vild. Hon ska alltid pressa gränserna. Då säger jag till henne och hindrar henne. Men istället för att tacka mig, klagar hon på att jag har förstört allt det roliga.
 
”Nej.” säger jag bestämt. ”Nej, jag kommer inte rida idag.”
”Men kom igen! Va inte så tråkig!” Lisa gör rösten len och lägger huvudet på sned. Det brukar i vanliga fall få mig att gå med på det upptåg Lisa håller på med. Men inte idag.
”Nej, Lisa. Det är för farligt. Vi kan ramla av och skada oss, och jag vill inte det.” Lisa tittar på mig, sedan öppnar hon munnen men stänger den igen.
”Jag rider gärna, men inte utan hjälm. Tänk på vad Emilia skulle tycka.”
Lisa suckar och glider av hästryggen.
”Ja, ja. Kom så går vi och hämtar våra hjälmar.” säger Lisa och suckar uppgivet.
”Bra.”
Vi börjar gå bort mot stallet. Solen skiner och jag vill vara glad, men det går inte längre.
 
Det är märkligt. Jag är lycklig. Allt är bra just nu. Ändå är min barndom helt trasig.
Lisa hon är min bästa vän och kusin. Emilia, det är Lisas stora syster. Vi har alltid varit tajta och sedan olyckan är vi nästan oskiljaktiga. Det är hemskt att säga det, men det är tack vare sorgen som gjorde att vi blev så bra vänner.
 
Lisa och Emilia är inte systrar egentligen, de är halv systrar, och det kan man förstå. För Lisa har svart, tjockt hår och mörkgröna ögon. Emilia har blont, halv vågigt hår och blå ögon. De har samma mamma, men olika pappor. Alice, deras mamma gifte sig först med Felix och byte då namn från Wintercamp till Goldstar. Tillsammans fick de Emilia. Men bara några månader efter att Emilia födds dog Felix i ett hjärtfel. Alice gifte om sig när Emilia var ett och ett halvt år gammal.
Då fick hon Lisa med Tomas, som hon sedan gifte sig med. Tomas blev som en pappa för både Emilia och Lisa. Emilia minns inte sin riktiga pappa, men hon har kvar hans efternamn. Alice bytte till Evningforest när hon gifte sig med Tomas. Det är därför Lisa heter Lisa Evningforest och Emilias efternamn är Goldstar.
De är mina kusiner och mina bästa vänner. Fast, jag tycker nog lite mer om Lisa. Emilia beter sig mer som en storasyster än som bästa vän med mig, men jag älskar henne ändå. De är så olika, inte bara på utseendet utan på in sidan. Lisa kan vara helt galen. Hon gör allt det farliga som ingen vanlig människa skulle kunna våga.
Emilia där emot, är den perfekta tjejen. Alla killars dröm, alla tjejers fiende. Duktig i skolan, blont hår som räcker till midjan, blå ögon. Och så otroligt duktig på att rida. Hon kan få sin vackra häst Luna att dansa på dressyrbanorna.
Ändå fick de inte den barndom de förtjänar. Inget blev som det borde vara. 
 
För 7år sedan försvann de. Båda två. Slets ifrån deras döttrar och krossade allt som varit normalt. De var mina gudföräldrar och de ända som var någorlunda normalt i min trassliga barndom. Jag hade min egna säng hemma hos dom och jag och mormor åt middag hemma hos dom och vi red på hästarna på ridskolan. Vi gick i samma skola, Applewods high, och lekte på stranden bakom mormors hus. Vi var en familj som höll ihop trots det som skett. Trots mina föräldrars frånvaro.
Jag var som en tredje syster. Som en extra dotter som bodde med min moster och mina kusiner lika mycket som jag bodde hos vår mormor.
Nu bor de med Tomas bror och hans fru. När Tomas och Alice dog fick de ta ansvaret. Mormor kunde inte ta alla tre. Men Lisa och Emilia bor ensamma i deras gamla hus, deras farbror och hans fru är bara ansvariga för dom.

Jag suckar när jag går in i sadelkammaren i Jorvikstallet där vi hyr våra boxar. Herman, som äger stallet, har inte så hög hyra. Han är en gammal släkting påstår mormor, men jag vet att hon och han har haft ett förhållande, och kanske fortfarande har.
Embers träns hänger på sin krok och jag knäpper hjälmen under hakan på mig. Lisa står och väntar i dörröppningen med armarna i kors.
”Kom igen nu!” suckar hon och himlar med ögonen. Jag följer tyst med henne ut från stallet och vi går mot hagarna.

Hoppas ni tycker om det och jag lägger upp nästa del så fort som möjligt! 

//Elsa